emmageissler

Blevjag bättre???
Nej.

jag skypead med alex två timmar idag, sen kände jag att allt blev svarrt.
Skit, feber på väg, och mina köttlar gör sjukt ont.
Mary såg på mig och ringde en taxi. hon tog mig till en specialust den här gången men han var inne på operation.
fick en ny tid imorgon.
nu ligger jag och yrar.
Även om man inte ska tycka synd om sig själv i detta landet gör jag det i smyg.

Detta suger.

vet inte ens vad jag skriver nu.

haha? sjuk känsla att vara hög på feber

och feber är ju inte farligt. men i  detta landet är det otäckt när man inte vet vad det är och får en massa skit....

Önskar verkligen att ni var närmare.

och att sanna kunde köpa lösgodis och tidning till mig....






Om jag inte skriver imorgon är jag inlagd.
(men jag vill absolut inte skrämma någon...?)


See YA

Måndag –En intressant start på veckan.

Jag har haft både det ena och den det andra i sjukdoms väg, sen jag kom hit…
Det har gått en vecka och jag känt att något nytt är fel, men nu har det blivit värre och värre och imorse var det riktigt illa. Jag ringde till Michelle, min förre detta chef här, och hon coachade mig till det bästa sjukhuset…
Elin var underbart snäll och tog ledigt från sitt projekt för att följa med mig till kliniken.
Jag är oerhört tacksam för det. Utan henne hade jag nog totalt freakat ut.

Så vi kom ner till väntsalen. En dam rycker tag i mig och drar mig bort och väger och mäter mig. Hon tar blodtrycket och sen puttar ut mig i väntrummet igen. Jag sätter mig ner och då börjar hon skälla på mig. Vad Händer?
Nej, jag skulle tydligen gå direkt in till doktorn. Inte sätta mig ner…redan här försöker jag att inte börja gråta. Jag har verkligen svårt för sjukhus. Och detta?

Så… Inne hos doktorn försöker jag förklara min symptom och trots att jag är väldigt tydlig förstår han inget av de jag säger. Han kan prata flytande engelska men sätter sin egna diagnos på mig och lyssnar inte alls. Tillslut fattar han lite vad det är jag menar, och han skickar in mig att ta lite prover.
Jag får ett litet plaströr att kissa i. Dessvärre är toaletten i en annan byggnad så vi måste gå ut och runt hela huset för att komma till ett litet skjul. Där inne är det ”ett hål” och smutts över allt.
Ta det lugnt Emma. Ta Det lugnt, andas…
Vi kommer in igen och det är daggs för ett blodprov.
Jag andas djupt igen men känner hur ångesten börjar komma.
Det var förra året när jag bröt foten. Hanna satt med mig hela tiden på sjukhuset och höll mig hårt i handen när de kom med blodproven. Nu var det daggs igen. Det är något med sprutorna som får mig livrädd. Jag vet inte helt vart det kommer ifrån. Men att detta sjukhuset var som det var, spelade ganska stor roll för att stressa upp mig ännu mer.
När läkaren försöker hitta ett bra ställe att sätta in sprutan på, men istället börjar skaka på huvudet, börjar mitt hjärta slå mer och mer. Tydligen har jag inga tydliga blodkärl?

De klämmer fast en rem runt min arm och börjar slå hårt.
Jag sitter och kniper igen ögonen, ser den gigantiska nålen i ögonvrån.
Utan att jag kan hjälpa det kommer det tårar och en av sköterskorna ser förvånat på mig.
-Why do you cry?? You shouldn´t cry. Try to enjoy.
Det är ingen här som visar sina känslor på det sättet. Gråta ska man göra när ingen ser.
-I’m fucking trying to enjoy here…. Really trying…..

Elins hand blev dödad av mig, och hon sa att jag såg likblek ut.
Men tillslut fick de ut det blodet de ville ha och jag var fri att gå vidare.
När vi blev inkallade till doktorn igen var han hundra procent säker på vad som var fel med mig och när jag såg orolig ut frågade han mig,
-why are you worried? Hamna Shida – No probs,
-Eh… Well. Okey. If you say so.

Jag fick lite antibiotika och andra roliga karameller utskrivet, och nu ska vi se vad som händer.
Och jag kommer ihåg när Linnea säger till mig vid min sjukhusbädd, nyopererad,”emma, se detta som en övning på Afrika” Och vist. Jag är faktiskt glad för det nu, Och trots att jag klagade så extremt mycket på hela sjukhuset när jag låg inne, var det rena drömmen om man jämför med hur det är här.

Tack gode Gud , att vi har det så bra…

Om jag känner mig bättre ikväll ska vi hem till en kompis och dricka soda på hans takterass.
Han har en grymm utsikt över killi och det är en fantastisk plats att sitta på när solen går ner.
Men Hendrys lägenhet är väldigt enkel. Det är inte direkt en lyx-våning…
Men vad gör det om man kan vakna upp varje morgon och se Kilimanjaro bakom molnen?

Efter att jag blivit avsläppt utanför porten hade jag utan att inse det,
 haft min mobil i knät och tappat den precis utanför Dörren. 
Jag såg det ganska snart och sprang ut för att hämta den.
Men då var den såklart inte där… och när jag försökte ringa den var den avstängd.
F**!!!  Jaja.. jag spenderade de kommande 30 minuterna med att sörja och tänka ut de värsta jag förlorade tillsammans med mobilen. Det var egentligen inte så väldigt mycket viktigt kom jag på tillslut. Mest att jag älskade telefonen och det var jobbigt att få alla nummer tillbaka igen. Men men, Personen som hade den var antagligen väldigt glad. Det gjorde mig lite gladare.

Jag har förlorat en hel del i mina dagar, men min sorg process blir bara kortare och kortare.
Så länge det är materiella ting, går det att ersätta.

MEN så hände det.
Jag pratade med min maneger här och berättade vad som hände. Han gick runt och frågade alla vakter och senare på kvällen kommer en av dom och berättar att han såg en kille ta upp en telefon och springa iväg. Av en slump viste han vart den killen bodde och vi gav han pengar till en taxi som åkte direkt ut till den lilla byn.
En timma senare kommer han leende tillbaka med min telefon i handen.
jag kunde knappt tro det!

-how can you be soo lucky all the time Emma??? Its crazy…
Ja... jag antar det. Förstår inte riktigt själv hur mycket karma jag har jobbat ihop.
Men det måste vara en del…

Så Det är historien om när emma fick sin telefon tillbaka för tredje gången.

På kvällen gick vi till konserten, det var grymmt!!
Helt fantastisk stämning , men väldigt lerigt. Det regnade och jag hade bara flipp-flopp på mig.
Big misstake…

Allt var perfekt tills vi skulle gå hem.
10. 000 människor som skulle ut genom en smal utgång samtidigt. Ingen säkerhet och folk blev som djur. Jag stod fast i mitten och bara greppade tag i Jenny, Vi måste Ut!
Folk tog på dig över allt och började klämma på min rumpa. Jag skrek och sparkade bort så mycket jag kunde, men det var helt sinnessjukt. Har aldrig varit med om något liknade… Tillslut kom vi oss ut och kunde fly upp på en liten kulle.
Där stod vi och diskuterade hur vi skulle komma därifrån. Detta var galet… Så många människor som strömmade ut och många var fulla ungdomar.
Resan tillbaka är en lång historia ,
jag orkar inte ens skriva om det.
Vi slutade på två motorcycklar, 
som flydde ifrån 1000-tals jagande människor som löpte amok.
 Det är otäckt hur folk kan bete sig när de blir så stora gäng.
och hetsar varandra....
Har aldrig känt mig hotad på det sättet här förut som den här kvällen.
Ush...
Var tvungen att skriva av mig till storasyster och storebror där hemma om hela händelsen.
Det slog mig ännu mer hur alvarlig situationen var när jag ser oroen i hennes ögon.
Konstigt när livet ibland känns som en film och man plötsligt vaknar upp.
Det är ingen film....

Men jag är fortfarande glad att vi gick dit.
Så Grymma dansare och musiker att jag blev helt uppfylld av de afrikanska rytmerna!
Det var kul när man kände igen låtar och musik som vi hör på radion hela tiden.
Och nu fick vi se det Live.

Afrikansk Festival-stämning i regnet -check

 




-Smart sko val Emma????

Fredagskvällen var Reggae, Bob Marley natt på Glacier.

Ja, en bra dag.

Trots att jag vaknade kl:04.00 och verkligen inte kunde somna om, (jag hade en mygga surrande i mitt öra, det freakade mig ut)
Jag gick upp och ut på altanen.
Där sitter det alltid fullt av människor  som läser, dricker öl, spelar schack, skriver blogg, sover, skrattar, gnäller, skämtar, övar swahili, eller bara väntar på nästa måltid …
Men nu var det tomt?
Det enda jag hittade var en öppnad kokosnöt som jag började skrapa ut i tristess…
Jag gick in igen.
La mig till rätta i vardagsrummet och började fantisera om hur jag kunde bygga en myggnäts-ställning över soffa, utan att störa de andra. Det hade varit skönt med någon slags himmelsäng ..

Planen gled ut i sanden och istället för att fullfölja den satte jag på lite Office avsnitt..
Dwight fick mig att somna med ett skratt. En timma, sen upp igen!

-Ny dag, whoop whoop.

Den här dagen var extra lyxig för idag fick vi skjuts ut till New Land. Min resa som vanligtvis innebär 1.5 timma, blev ett skönt bilsäte, 40 min. Jag njöt och har aldrig uppskattat att åka bil så mycket som jag gör nu! Det är helt otroligt! Förstår ni vilken lyx det är?????
Killen som körde oss heter David, som är en kompis till Lucia och Alban (två tjejer från ett annat hostell som jag jobbar tillsammans med)

Jag kommer hem från fredagsklubben, hinner ta av mig skorna när jag
Får ett samtal av en kompis klockan 4 på morgonen.
Han står utanför porten och ville säga god natt. Jag går ut,
-Emma, jag ska hem nu, ska du med till Arusha?
Regnet öser ner.. jag står och plaskar med mina flip-flops i leran.
Hmm… ge mig inte idéer, jag är svag för idéer.
Den sista timman av kvällen hade varit ganska märklig.
Jag lyckades bli väldigt trött på hur vissa människor kunde bete sig och kände inte alls för att hänga med någon just nu. Så just därför kom ett erbjudande om skjuss till en helt annan plats, i mitt svagaste ögonblick. Några  sekunders  tänkande,
-Ja. Jag kommer med! Ge mig 5 minuter jag ska bara packa min väska…
Inspringande som ett vått yrväder smyger jag förbi alla tjejer som står och äter natt popcorn i köket.
Jag orkar inga frågor just nu. Kankse för att jag vet att mitt svar är ganska idiotiskt. Vad ska jag göra i Arusha kl 5 på morgonen? Men det spelar ingen roll just nu. Jag måste bara bort ett tag,

Färdig att sticka, springer jag rätt in i Missi som står i sin natt T-shirt, klar för sängen.
-Vart i hela friden ska du Emma?
Totalt påkommen, tappar jag bort mig.
-ehh….
-Vad har du i väskan?
-ehh… Jag tänkte ta en tur till Arusha, ska du med?
Missi började skratta lite och skakade på huvudet. Men utan en större tvekan vände hon sig och gick bort mot sin säng.
-Okej , jag är på.

Världens bästa Idé. -check.

Jag vaknade upp och ser mig omkring.
Idag känns min idé inte lika fullbodad…nu är vi i A-town, ja....

För att gör det bästa av saken bestämmer vi oss för att bara gå runt stan och bli guidade runt till nya platser. Visst älskar jag för det mesta Moshi, och det är alltid skönare att vakna upp i sin egna säng,
Men variation är alltid nyttigt. Trots att jag var här förra helgen också finns det mycket att se.
(jag är fortfarande i övertalnings-fasen på att detta var en bra idé)
Dagen går och vi blir eskorterade runt.
Vi går ut och äter middag, ser fotbolls finalen och träffar 10 andra kompisar som alla är lika glada,
(De sosiala nätverket har inget stopp här. Alla känner alla och att ha 100tals kompisar är inget ovanligt. Det gör att när man går på stan, måste stanna var 3:e minut och hälsa på något nytt ansikte. Snicksnacka lite – sen gå vidare. Stanna upp, hälsa , skaka hand, snick snacka, gå vidare…

En oändlig ritual….

Men ja gillar det. Till en viss punkt….
Afrikanskt tålamod! Ingen stress Emma….

Jag tror jag har börjat på ett nytt blogg inlägg minst tre gånger.
ibland blir jag så trött på mig själv...
Varje gång, slutar jag efter några meningar och börjar tänka på vad det egentligen är jag skriver om.
Det är konstigt, men ju längre tiden går desto svårare blir det att hitta saker som känns intresanta... Eller det handlar väl egentligen inte om att hitta saker att skriva om, det är mer att livet rullar på och man blir mer och mer uppe i det.

Och vad vill folk läsa om?
Vad jag hade till middag? Varför jag blev irriterad på en av tjejerna jag bor med? Vad mina barn lärde sig i skolan idag? Hur många sms jag fick ifrån min stalker igår?

Den sista veckan har varit lite speciell. Jag har haft ovanligt mycket kontakt med folk ifrån min andra värld. På både gott och ont.
Ett lyckligt återseende av Kära Joanna Och Nathan i Australien.
Ett känslomässigt Möte med Nattis och Leon, som har blivit så stor hemma i K-town.
Ett Långt och lika fantastiskt samtal som alltid, med Hanna i Sweits.
Och snick-snack med papps och småsystrarna långt in på småtimmarna....
En rundvisning ifrån bigsis, i mitt gamla rum som numera är vardagshäng-rummet.
Och även om det bara är lite små-korta chattstunder med mina gamla kollegor, får det mig att tänka på allt som händer i allas liv och hur mycket jag längtar efter.

Beslut människor har tatt.
Nya Jobb.
Nya hem.
Nya vänner:
Nya planer.
Nya pojkvänner (anna?!?!?)
Stora kliv som väntar.
Och Jag fick till och med veta att det är ett nytt barn på väg.

Det är fantastiskt att få ta del av allt, men som sagt.
Också jobbigt att inte kunna vara närmare.
Och den känslan kommer jag alltid ha,
oavsett vart jag är i världen. 
Jag antar det är ett pris man får betala för det här.

Så…..Det blev en väldigt händelserik och dramatisk uppdatering , ehh….

Jag har mycket att tänka på just nu.
Hur kan man då känna sig så tom?


nu jag ska hacka upp lite land och odla tomater. Nytt experiment.




 

Jag sov över hos en kompis i Arusha i helgen.
mina två favorit svenskar, Elin och Jenny var med mig.
Han vi sov hos bor väldigt lokalt. Det finns inget rinnande vatten och ingen toastol. Bara det klassiska "hålet".
Fick en chock första gången jag var där. Eftersom han endå har hyffsat med pengar, hade jag inte helt förväntat mig att hans lägenhet skulle se sån ut. Men det är helt normalt här.... Ingen stor grej.

dagen spenderades på en stor masai-marknad, och jag shoppade loss.
Det är så himla kul att pressa ner priserna!!!! 
Jag vill inte skryta,
men kan ärligt säga att jag är sjukt bra på det.
Så bra att jag började köpa saker jag inte ens ville ha bara för att jag fick ner priserna så mycket....
Elin och Jenny skrattade åt mig.

Vi gick runt i flera timmar när vi insåg hur hungriga vi var.
det ända stället som var öppet med mat, var ett litet cafe i en mysig gränd.
Vi fick ris och böner (det enda de hade kvar)
Och aldrig någonsin har det smakat så bra med ris och böner! Vi fick tom lite grönsaker till!!!!
Vi prisade maten, minst 10 gånger och tillslut började vi skratta när vi insåg vad det faktiskt var på våra tallrikar. Just det Emma. Det var lite ris och Bönor.  MEN GOTT!!!!

På söndagsmorgon vaknade vi klockan 6 och blev skjussade ner till Arushas busstation. Vi var tvungen att vara tillbaka tidigt i Moshi, för hade lovat att hjälpa till att måla ett barnhem. taxin skulle hämta oss 9.30.
Vi var 10 stycken som åkte ut till  "killi-kids". och började måla. De var röd stark färg och 6 rum att måla.
Efter någon timma med sniffande, började jag känna mig väldigt hög och var tvungen att gå ut och lägga mig.
Barnen hoppade och studdsade på mig, så det blev bara värre av att vara ute.
Det var en av de små liven som Hette Emmi. När hon hörde att jag oxå hette Emmu blev hon helt till sig.
Jag oxå.
Vi lekte och hade kul.
Älskar lilla mini-emmi.

Sen fick vi ris och bönor som tack för hjälpen.
Jag var inte lilka lyrisk den här gången.

Dagen slutade med färg krig.
Jag gick hem med händer över hela min topp.
Och Ali snubblade ut fyra lite tjock färg över golvet.
Oupps....

Men väggarna blev fina och alla var nöjda och glada.






Jag och Mini-Emmi

Idag är en tung dag. Vi stannade aldrig i Arusha, ingen var på humör.
Så bilen släppte av oss på hostelet och sen körde de Alex ner till Bussen.

Jag har skrivit mycket om avsked och möten med människor här på hostelet.
När man lever så här blir det en sån stor del av ens liv.
Och jag har träffat många här, som jag vet att jag kommer se igen, som jag verkligen gillar.

Men jag har bara träffat en person som jag kommit så nära att det känns som en del av mig själv.
Alex sa till mig. "Det är inte så många personer i ens liv man möter som får en sån speciell plats.
Jag kan räkna dom på mina händer. Du är här Emmi"
Tror ni jag blir rörd eller?
Han kramade Missi, men jag klarade fasen inte av det...
Jag hör honom säga till henne bakom mig, när han går mot mig. "Shit, this is gonna be tuff...."
Alex blir alltid väldigt trött på mina känsloutbrott men jag kunde inte hålla tårarna inne längre.
-Trevligt att träffa dig. Och så kramades vi.
Alex såg väldigt tagen ut.
Jag kunde inte prata mer.
i två timmar låg jag och Missi i varandras armar och grät.
Vi väckte upp Ali, underbara människa kom ut med filtar och te till oss.


Vad jag än har gjort de senaste tre månaderna har Alex vart vid min sida. Även om jag vet att vi kommer ses igen, kommer jag sakna den lilla jäveln, något extremt!
Vi har lärt oss mycket ifrån varandra, och jag är väldigt tacksam att fått den tiden tillsammans här. Utan Alex, hade min Tanzania tid varit något helt annat... Nu är det Tomt.


Jag skrev detta i fredags.
Det var den värsta dagen jag haft här sen jag kom.
Kunde inte äta eller göra någonting utan att börja gråta. 
"Emma, du är inte dig själv längre" sa Joel till mig.
Nej jag vet....
Men dagarna går och nu är det måndag.
Jag har lagt tårarna bakom mig och är nu bara glad för allt jag fått.
Och är glad att jag fortfarande har en månad kvar här.
Och jag är glad att varje dag ger mig nya perspektiv på saker.

Det gör ont att sakna,
men det botar att Älska!

Om vi hade en bra dag?

När jag hoppar ut från bilen, där jag skulle möta barnen var jag lite orolig att de inte skulle vara i tid.
Men där sitter de. Alla fyra. Fina och upplkädda!
Jag blev tårögd.
Jag älskar de här små människorna.
Men det var lite svårt att få de prata,
Alla intryck runt omkring dem gjorde det ganska oviktigt att svara på alla mina frågor.
Vi gick till Posten, biblitoket och gick och åt lunch.
De fick beställa var de ville på menyn och det tog 30 minuter att bestämma sig.
Jag bara satt och log.

Filli och John fick min kamera att använda hela dagen. Dom älskar det!
Så ser jag att de sitter och fnissar och kollar på kameran. Och viskar till varandra,
de är noga med att inte visa vad de kollar på.
Men en sneak som jag är, lyckas jag se skärmen.
VA I *****!!! Där har dom hittat ett kort på mig i en pool. Och zoomat in mina bröst.
Lite obekvämt, fnissar jag och tar kameran.
Lite opassande av mig att ha halvnakna bilder på mig själv, men ibland glömmer jag av mitt "lärar-ansvar" och blir lite för mycket vän.
Oupps...

Sen gick vi upp till vårat hostel och mötte erik och alex. De fick se vart vi bodde, och hälsa på hela Hostel-gänget. De är så blyga!! haha, men det var nog kul för dom. (hoppas jag)
Vi köpte glass och sen släppte jag av dom på ett lastbilsflak -tillbaka till New Land.

På kvällen gick jag och Alex och åt kött.
Sen gick vi till en liten lokal-pub och drack en Guinnes!
Saknade mina Guinnes-tofflor!!!!!!!!!! Och tänkte massa på Mina Dublin Pojkar, S&D <3
på vägen hem träffade vi en motorcykel dude,
han fick med oss på onsdags klubb.
Idag är vi Lediga - INDEPENDENT DAY!
om några timmar åker jag och Alex till Arusha,
Vi har en sista natt ihop, imorgon kl 8 går hans flyg.
Stannar förmodligen i Arusha hela helgen, får se.

snabb-update blev det nu,
Men bättre än inget, i Guess.
Tvätten kallar på mig i Baljan nu.
Later!










lite Boda-Boda - Bus

Jag hade turen och fick en fönsterplats.
Alex hade oturen att få en stinkande armhåla i anisktet.
Vi sitter 20 människor som packade sillar i en minibuss (gjord för kanske 7)
För att inte stryka med måste man vara kreativ.
Här Upfann Alex "Emmi-hår-gasmask"
Medan han ynkar sig sitter jag och försöker hålla mig för skratt.....
Det var verkligen ett seriöst ögonblick.

Min Idé.

Jag som är van vid att gå på tur minst två gånger i veckan,
Saknar verkligen att få ta med barnen ut på äventyr.
(med mina älskade norska kollegor )
För det första finns det inga pengar att använda och inte heller tid inlagd i vårat schema,
till utflykter…
Men! Jag har de äldsta barnen min sista lektion varje dag,
och i den gruppen är det för tillfället bara 4 stycken. Det är fantastisk skönt och jag älskar det!
Vi har gått igenom väldigt mycket gramatik och tråkiga regler, vilket de klarar ganska bra. Men när det kommer till att prata engelska är det en katastrof. De här barnen är 16 år, men kan inte kommunicera bättre än några av våra 10-åringar…
Jag vet att de kan mer, det är bara en spärr som måste släppa!
Och dessutom tror jag de är väldigt uttråkade på att vara ute i den fattiga byn de bor.
Deras dagar är hårda.
Jag bad de skriva ett kort historia om sig själv,
filli skrev :

”My name is Filimoni, i’m 16 years old. I live with my grandmother. I help my grandmother goods and chattels. (?) and wash floor or roof. After finish work, I am going to school. I Like to play fotboll."

De får gå upp jätte tidigt för att hjälpa till med hushållsarbete, och sen kommer de en timma innan oss till skolan. Då ska de städa klassrummen och sopa alla golv. Det tar sin tid..

Så min idé: jag vill ta med mig barnen in till stan.
 Få dom till att se lite annat och få lite äventyr. Jag vet att dom hade älskat det!
För att sälja in min idé, gäller det att lägga fram det på rätt sätt. Jag Tänker att jag döper dagen till ”bara-prata-engelska-dagen” och de ska få beställa lunch på engelska, och allt de vill säga ska vara på engelska. Vi kan vandra runt och lära oss alla namn på bank, bibliotek, mm….
Överraskande nog tyckte min chef att det var en fantastisk idé! Och alla stöttade mig och tyckte att det var helt fantastiskt. Det känns så himla roligt att kunna ge lite av min vardagslyx till de här barnen.  Även om jag får betala allt från egen ficka, vet jag hur värt det kommer vara.

Blicken i Deras ögon när jag berättar att vi ska åka till stan imogon, går inte att beskriva. John som är surisen lyste upp som en sol. Hans ögon blev stora som tallrikar och han såg på mig som att han inte riktigt trodde på mig. Vi spenderade halva dagen med att prata om olika saker man kan göra i stan, och det var mycket skratt och humor.
Jag ska möta upp dom på huvudvägen ca 15 min från skolan. Där tar jag ett flak tillsammans med barnen tillbaka in till Moshi. Jag är spänd på att se om de kommer i tid. Jag sa kvart i nio, hoppas de kommer vara där.

PS .Just nu är grabbarna lite upptagna av att ta min swahili-fras-bok och läsa ”relations/sex kapitlet.
När jag kom hem nu och öppnar min anteckningsbok har John skrivit: Filimon Loves you, and asking so you want to go out with me? Och så var det ett hjärta med mitt namn i.

 Riktiga charmörer.

Jag köpte en flaska Zappa till Huset och det var väldigt älskat.
För den som inte viste, Zappa är en väldigt färgstark Sambuka. I detta fallet Röd.
 Knall Röd.
Den tömdes fort och när folk upptäckte att den färgade av sig på allt den nuddade, blev den nya leken ”doppa fingret i Zappa”. Folk började jaga mig med Rosa fingrar och skrek ”Pink finger in your pink eye Emmi”.
 Jag blev rädd.
Kommer nog inte dricka  Zappa på ett tag.
 Och rasie: du vet hur det kan sluta med sambuka .Tänkte på dig...

Trots en vild natt, hade jag och 4 tjejer bestämt oss för att åka och Haika på lördagen. VI begav oss mot Lake Chala, ca en timma utanför Moshi. OMG; det var den vackraste sjön jag sett!
(kanske för att jag jämför med stensjön och iglartjärn typ…)
Lake Chala är 3000 meter djup och ligger i en krater. Vattnet är direkt ifrån Kilimanjaro som man kan se i bakgrunden. Jag bara älskade att simma runt och leka hajen kommer. Det kändes som en film. Igen.